Ätran    
Perfekt lugn. Inte en vindpust. Ån ligger spegelbank. Låg. Ovan vattnet fördes en tanke nedåt strömmen. En tanke, ett hopp, blixtsnabbt utmed strömmen. Stannar hastigt till vid de första krusningarna på vattenytan. Bakom en sten buktar sig vattnet i små, glada gropar. Stränderna kommer närmre, tempot ökar, eller inte, nästa sten piskar skum. Stenar skockas. Vattnet virvlar. Sprutar, hoppar. Forsens sång
i jubel av vemod och längtan. Forsens dans i allt vildare snurr runt stenars skum. Ljusets speglingar, solreflexers gäckande flörtar… Varje gång ett möte med oändlighet i ögonblicket. Forsen vrålar sin glädje att forsa, fortsätter att forsa…
Ögonblicket fanns bara hos betraktaren som vänder sin blick nedåt älven som åter vidgar sig, större än förut, återtar sin lugna yta. Men ytan är inte längre yta. Ytan speglar ett bottenlöst lugn hos en älv som levt.