Helena Linder var en av besökarna när jag och Harald Bergengren bjöd på vårkonsert på Storan i Falkenberg den 4 april 2014. Detta är hennes reflektion.

Scenografin är skojfriskt surrealistisk med tre gigantiska flamingo, ett par skyltdockor och ett par kitschiga jätteblommor i glada färger. I den lekfulla, färgglada atmosfären instämmer Haralds och Andreas sätt att kommunicera med varandra och med publiken. Sång, prat och dans (strålande!) flätas ihop lätt och naturligt, som om allt föddes just där, på scenen, i denna stund. Publiken tvekar inte att prata med artisterna. Publiken som en meningsfull komponent av kvällen – klart att alla stortrivs.

Musiken är övervägande bluesinfluerad, ibland, i sånger med pianospel (bra!), närmar sig chanson. Haralds gitarrspel är suveränt, med hög teknik och äkta känsla. Kvällens kärna är dock en imponerande rikedom av sånger. Verserna strömmar ut ur Andreas händer i stor fart, impulsivt, och de landar i låten, ibland okammade och kantiga, ibland i form av lysande, besjälad poesi, men alltid med den autentiska känslan av mänsklig värme och manlig uppriktighet.

Det är "feel good", men inte som ett plåster som gömmer våra sår, inte som ett par förljugna rosa glasögon. Här mår man bra för att man hjälpts att få kontakt med sina egna känslor. Känslor som vardagens krav pressat undan. Kärlekslängtan. Samhörighet med naturen. Strävan att få vara sig själv. Ett ögonblicks lycka och ett evigt meningssökande. Och detta, att man ser tydligare sig själv, det gör att man uppfattar klarare även de andra, man ler och tänker: ändå, vi är ju av samma blod, du, och du, och du.

Tack Andreas och Harald! I en normalt fungerande värld skulle lokaltidningen ägna en kulturhändelse av den här kalibern en seriös recension, men nu är det som det är när det är som det är, därför försökte jag formulera ett par tankar själv.