Ordens    
Jag driver omkring i ett hav av ord, dömd att drunkna. bland ord som dränker varandra, är jag bara ett ord bland andra. Ett hav, ett ord, ett jag. Ett jag, i stället för – ett nej. Du, som måste finnas, måste veta. Du, som måste veta, måste finnas. Jag finns
i havet. Hur skulle du kunna veta? Jag söker en räddande ängel, ett du. Du står där, självklart lysande, flytande, oförvanskad. Jag skriker efter uppmärksamhet:
   – Hjälp mig! Anar du hur jag
förändrats? Hur jag gjort avkall? Gått från subjekt till objekt? Utelämnats? Eller hör du inte? Jag försöker igen:
   – Rädda mig! Du räddar mig, men jag kämpar ännu bland vågorna. Ordens vågor. Mångfald och likformighet. Jag ser hur du räddar mig, men jag är inte räddad. Inte heller rädd. Jag blir aldrig rädd. Rädslan kan angripa mig – inte jag. Det passar inte. Det är inte jag som ska anpassas, det är formen.
Plötsligt förstår jag och ryter:
   – Du! Om du är den jag tror du är ska jag upp ur havet nu! Havet delar sig och blottar bottnen av bort-glömda ord. På vilka jag, barfota, springer mot stranden, där du står och väntar. Jag hör att du tänker:
   – Vem är egentligen jag? Jag vänder mig om och pekar mot havet som åter sluter sig:
   – Där ute vet alla vem jag är. Man måste!